Ångesten äter upp mig.
Nu sitter jag här igen. Kan inte somna. För varje gång jag försöker blir jag rädd för att dö och far upp direkt. Jag är så rädd. Jag vill verkligen inte dö. Ibland kan jag känna hur det känns konstigt i bröstet och då blir jag ännu mer rädd. Jag triggar upp mig själv hela tiden. hur orkar man? Hur orkade jag detta varje dag förut? Jag kan verkligen inte förstå, däremot kan jag förstå att det blev många sömnlösa nätter.
jag sitter här med laptopen i knät. Jag är så trött och ögonen vill bara stängas. Jag vill så gärna sova. Men kroppen vill inte. Paniken infinner sig hela tiden men den vill ändå inte riktigt bryta ut i något stort. Jag sitter i princip och väntar på att attacken ska komma. Jag vet att den står på glänt. Jag känner igen alla symptomen, jag har varit med om allt det där förut. Men lik förbanat kan jag inte lugna ner mig. Jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte. Rädslan för döden är så otroligt stor. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Jag vill sova, jag vill vakna till en fin och bra dag imorgon. EN positiv dag med en del glädje. Men jag sitter fast. Fan alltså. Jag är så orolig för att det är något fel på mitt hjärta. Men jag var ju bara för någon månad sedan och gjorde tester för min rädsla för något eventuellt livsfarligt. Jag förstår inte varför jag inte bara kan lita på vad läkaren sa. Det lät ju fint hjärtat. Inget konstigt. Det pumpade på precis som vilken frisk människas hjärta som helst. Men ändå måste jag oroa mig.
Egentligen vill jag bara gråta. Inte heller det går. Fan vad livet är jobbigt ibland. Får man lov att säga så?
jag sitter här med laptopen i knät. Jag är så trött och ögonen vill bara stängas. Jag vill så gärna sova. Men kroppen vill inte. Paniken infinner sig hela tiden men den vill ändå inte riktigt bryta ut i något stort. Jag sitter i princip och väntar på att attacken ska komma. Jag vet att den står på glänt. Jag känner igen alla symptomen, jag har varit med om allt det där förut. Men lik förbanat kan jag inte lugna ner mig. Jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte. Rädslan för döden är så otroligt stor. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Jag vill sova, jag vill vakna till en fin och bra dag imorgon. EN positiv dag med en del glädje. Men jag sitter fast. Fan alltså. Jag är så orolig för att det är något fel på mitt hjärta. Men jag var ju bara för någon månad sedan och gjorde tester för min rädsla för något eventuellt livsfarligt. Jag förstår inte varför jag inte bara kan lita på vad läkaren sa. Det lät ju fint hjärtat. Inget konstigt. Det pumpade på precis som vilken frisk människas hjärta som helst. Men ändå måste jag oroa mig.
Egentligen vill jag bara gråta. Inte heller det går. Fan vad livet är jobbigt ibland. Får man lov att säga så?
Kommentarer
Trackback
