GODIS!Drogen

Jävla skitliv. Jag sitter här och tårarna bara rinner och rinner. Det går bara inte att få stopp på helvetet. Jag känner mig som världens minsta människa. Skulle kunna väcka D men har väckt honom varje natt nu och vill att han ska få sova och ha någon ro någon gång. Själv har jag inte sovit ordentligt sen i torsdags. Har dessutom haft hemsk huvudvärk Det känns som att något äter upp mig inombords. Funderar innerligt på att åka till akut psyk så någon får ro om mig. Men jag vågar inte, jag vågar inte kontakta vården längre för jag får bara besvikelse efter besvikelse. Ringde vårdcentralen för att se om de hade tid hos deras psykolog. Självklart hade de inte det men jag skulle återkomma efter sommaren. Fan börjar bara gråta när jag tänker på det.

Vad ska jag göra? och hur hanterar man ångest egentligen? Detta var ju sånt jag trodde mig kunna men detta är något som inte är likt det andra. Jag känner mig helt betydelselös och hjälplös. Jävla psykvård. Sveriges psykvård är ett skämt! Jag fattar inte hur logiken ligger i att man kan få vård på en privat klinik när man vill men tro fan inte att det är gratis. 650 kronor får du punga ut. GRATTIS!! Och vem har råd med det som är sjukskriven???

Om någon bara kunde höra mina rop på hjälp. Ingen tar mig på allvar och snart orkar jag fan inte mer :(

Jag orkar inte jag orkar inte jag orkar inte JAG ORKAR INTE! Fan vilken jävla pissdag det har varit. och imorgon kommer det bli ännu värre. Fan fan fan! Jag har ingen ork och ingen lust. Jag mår illa och vill kräkas. Spyr galla över världen. Ibland undrar jag fan varför jag är så jävla rädd för att dö när denna värld är så jävla meningslös.
Ångesten är och hälsar på igen. aj aj aj! Känner att magen börjar sticka och trycket över bröstet gör sig mer och mer påmint.

Idag har det som sagt varit en riktigt skitig dag. D har varit en jävla idiot hela dagen. Jag sa till honom redan imorse att jag mår skit och att han inte ska trycka på mina knappar. Vad gör inte det jävla puckot? Hela dagen har han gått och retat upp mig. Fan vad arg jag blir. Och Sen så fattar han inte varför jag blir arg. Det är som en 3årig ungjävel man måste uppfostra. Blir så jävla trött. Och inte nog med det är det alltid så JÄVLA SYND om D. När jag blir arg på honom så är det såååå synd om honom och han tycker att han är världens hjälte och jag är den elakaste människan i världen som knäcker hans jävla ego. Orkar inte hålla på. FAN!

Idag har jag tränat på att lugna ner mig själv. Har fått känningar av panikångest ett antal gånger under dagen men har ständigt kört på att andas lugnt och tänka positiva tankar. Positiva tankar in my as... Men det funkar faktiskt. Har ju fått lära mig att andningen är jätte viktigt. När man får ångest/panikångest så stryps syrestillförseln till hjärnan och det är då man får vissa kroppsliga symptom som att man känner att man ska svimma, får synrubbningar eller liknande. Har sedan typ 2 månader tillbaka haft skumma synrubbningar såsom blixtar framför ögonen och annat skumt. Och tro det eller ej men när jag tar djupa andetag och tar det lugnt ett tag så försvinner dessa synrubbningar eller åtminstone blir färre. Tackar den underbara psykiatriker som lärde mig detta knep. Och det är intressant att veta varför man känner som man gör. För annars får ju jag för mig att jag har cancer eller någon annan sjukdom...

Vaknade väldigt trött idag. Alldeles för trött för att orka dagen egentligen. Så vaknade jag i stress också. D var i fullt shå och ville att vi skulle åka och kolla på hus. Det gjorde vi också och det kändes som jag inte ens hade vaknat när vi var där. Har inte ens vaknat nu när vi är hemma igen.

Ofta när jag är trött kliar det mellan ögonen. Vet inte varför det gör det men vissa dagar kliar det mycket andra dagar inget alls. Idag kliar det som fan och hypokondrikern i mig säger direkt att det är en hjärntumör. *suck* vad trött jag blir på mig själv. Hypokondri alltså... De senaste månaderna har jag haft alla sjukdomar som finns

bland annat:

• Hiv
• leukemi
• Tarmcancer
• Magcancer
• lymfcancer
• Blodproppar
• hjärntumör
• lupus
• något som skulle göra så att jag blir blind
• diabetes

Ja listan kan säkert bli längre men jag kommer inte ihåg allt sånt nu. Aja i vilket fall så är det så att för varje symptom jag får, får jag också en sjukdom. Det är ju inge vidare roligt. och när symptomen har försvunnit så hittar jag på något nytt som kan vara fel på mig. Jävla skit hypokondri.

Ja tro fan att jag ska klara allt. Även fast allt tar emot så jävligt just nu så måste jag klara detta. Vaknade imorse med en diffus känsla. Jag är alltid illamående numera. Det är konstigt för illamåendet sitter inte i magen utan typ i kräkreflexerna. Typ i bakre delen av munnen. Det känns ibland som när man stoppar fingrarna i munnen typ för att man behöver spy. Ville verkligen inte äta när jag gick upp men stark var jag som plockade fram bröd ur frysen och åt en macka. Grovt bröd med ost, skinka och sallad. Bland det bästa som finns

Jag har bestämt mig för att det ska bli en bra dag idag. Även om oddsen är emot mig så ska jag tränga mig igenom alla hinder. Ska åka och hälsa på mina föräldrar på sommarstugan och då blir det grillning. Har lite Lergigan med mig i verkligen värsta fall. Är så sjukt stolt över mig själv att jag klarat mig utan lergigan i typ en vecka. Innan åt jag flera per dag, De har egentligen inte någon större effekt. Men bara tanken på att de kan lindra illamåendet gjorde att jag åt dem hela tiden. Är ju så rädd för att spy.

Men om man ser bort ifrån känslorna så har dagen börjat bra. Frukost på balkongen och snart ska jag ta en dusch för att sedan ge mig ut i sommarsolen. Hoppas jag lyckas.

Jag vet inte om jag mår bättre eller sämre. Allt går i vågor hela tiden. Idag var en riktig skitdag. Sov ingenting inatt i princip och vaknade med en känsla av att jag bara ville skrika. Jag sa till mig själv högt "jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE" Men jag var stark och tog mig upp ur sängen och gjorde mig iordning. Skulle till psyk för att prata med dem angående lite saker.

Kom dit och fick en akuttid senare på dagen. Det gav mig ingenting. "det finns inga resurser just nu, vi arbetar inte så och nu är det sommar". Dagens vårdsverige. HERREGUD! Blev så jävla förbannad när hon sa att det är sommar och semester, Folk är väl för fan sjuka på sommaren också?? Nu ska jag inte skylla på henne jag pratade med för hon försökte så gott hon kunde för att hjälpa mig. Men psykvården idag är verkligen pinsamt dålig ibland! Så nu står jag här utan någon hjälp. Hon skulle ringa i nästa vecka och berätta om jag kunde få några tider under sommaren bara för att följa upp det som händer just nu. Ska man behöva lägga in sig på akut psyk för att få rätt vård? Får man ens rätt vård då? Blev ju erbjuden inläggning när jag var på akutpsyk senast men tackade nej.

Just det ja. Jag är ju tydligen för sjuk för att få terapi i princip. Jag borde tydligen börja med mediciner. Men det är inget som jag vill. Antidepressiva mediciner har jag provat och de funkar inte på mig. De gör ingen skillnad. Varken bättre eller sämre. Nu ville de prova ett antipsykotiskt preparat bara det känns ju skit. över 1000:- kostar ett paket dessutom... Fick ialla fall kommentaren "jag tror inte att du skulle bli hjälp av terapi just nu med tanke på att du är så inne i det hela". Men herregud människa, hur botar man sådant här om inte med terapi?

Så vi får väl se. Detta kommer bli en kamp. Men tro fan att jag ska klara detta. Ska övervinna allt så jag kan få vara normal vare sig om jag får hjälp eller inte.