GODIS!Drogen

Igår natt låg jag och grät i flera timmar. Jag mådde hemskt. Hade skuldkänslor och var arg på alla i min närhet. Jag är så trött på mitt liv och jag sa till D att jag faktiskt inte upplever att jag ens lever. Jag kan inte göra någonting och jag är aldrig glad. Det är väl inget liv. Så det känns som jag redan är död. Jag är trött på att känna mig död. Vi lever bara en gång och jag ska känna mig död den enda gången jag får leva. Det är så orättvist.

Det är tur att jag har D. Han är en otrolig människa. Han har tålamod, trots mina stora aggressions utbrott mot honom. Jag vet inte vad som har hänt nu det senaste. jag är som ett levande monster som kan explodera, som en bomb!

Nu har jag stoppat in maten i ugnen. Inte maten för idag utan maten för imorgon. Jag har mått väldigt dåligt det senaste och inte orkat laga mat, tyvärr är min pojkvän ingen mästerkock så det har fått bli köpmat. Vilket verkligen inte är så nyttigt. Så nu tänkte jag att jag skulle passa på dagen innan. Så jag diskade och lagade mat samtidigt. Kände svetten bara rann... Men det gör ju den när man är tjock som jag är. Vad ska man göra liksom.

Imorgon ska jag träffa en vän. Jag vill verkligen inte och orkar verkligen inte egentligen. Men jag måste för min och hennes skull. Jag har dissat våra träffar typ i 2 veckor nu. Så imorgon ska jag ta mig ut hur mycket jag än inte vill. Har ju dessutom inte varit utanför dörren denna veckan så det blir ett bra och starkt kliv. Jag måste köpa nytt busskort också. Så tråkiga pengar :(

Imorgon ska jag avboka min jävla terapi. Fan vad jag hatar den. Den är inte för mitt eget bästa någonstans. Jag går dit och sitter där och pratar om absolut ingenting viktigt. Vi kommer aldrig fram till något och det enda hon säger till mig är att hon inte riktigt förstår. Jävla kärring... Nej fan vad dum jag är nu. hon är en trevlig kärring egentligen. Men det är väl lite dumt att ta sig vatten över huvudet och tro att man ska klara mer än man kan.

Hon kan inte klara av mig tydligen. för allt jag säger är motsägelsefullt eller så förstår hon inte det. Jag känner inte alls för att gå och få samma svar igen nu efter ungefär 1 år. Terapi tar lång tid men det kommer aldrig funka om hon inte ens försöker. Jag blir trött på människor. Jag försöker och vill verkligen göra något åt livet men psykvården bara vänder ryggen till när man har något att arbeta med...

Jag har på väldigt kort tid funderat över lite vad som har fått mig att må såhär dåligt denna natt. Det kan vara nyttigt att gå igenom sig själv och känna efter vad det kan vara. Jag kan aldrig säga att det är JUST det som gör mig ledsen men man kan alltid känna vibbar. små saker tillsammans blir en stor sak gemensamt..

1. Jag har syndat. Denna helgen har jag ätit pizza. Det var fan inte bra. och jag blir arg på mig själv över att jag faktiskt sitter och säger att jag har bestämt mig men ändå så ringer jag och beställer. Dock orkade jag bara äta en 3:e del så det var ju inte fy skam, jag som kan proppa i mig en hel pizza annars.

2. Träffade min pappa idag. han var på otroligt dåligt humör. Han är en sådan typ som inte förstår att det finns psykiska sjukdommar så jag fick ta ganska mycket skit av honom. Åh det går så långsamt för dig och dina läkare. ALLA mår bättre av att jobba bla bla... Jag mådde dåligt att höra det av honom då min läkare alltid försöker få mig att förstå att jag inte kan hålla tempot jag gärna vill hålla. Jag har massor av ambitioner men det är inte jag som har valt att få borderline... Min pappa verkar tro att det bara är jag som är lat.

3. Jag är så förbannat trött på att allt ska handla om mig. Alla ska alltid undra om mig. Jag håller på att bli galen. Vill bara spy på alla människor som vill ha med mig att göra. Det är ingen som bryr sig om mig egentligen. Folk vill bara snoka För när jag mår dåligt och kollapsar då finns det ingen där för mig. Ingen som förstår eller vill förstå. Jag vill inte stå i centrum mer pga min sjukdom. För jag är inte min diagnos!

Vet du vad det värsta är? Det är att jag inte kan gråta för tillfället. På något sätt blockerar min kropp sådant som är nyttigt. Tårar är verkligen något av det nyttigaste som finns. Du kan aldrig gråta för mycket utan att det går något. Jag kan inte gråta. Jag försöker och jag vill men inte en tår kommer. Du kanske vet hur det känns när man har känslor i kroppen som man inte vet hur man ska få ut. Så känner jag nu.

Jag kan inte ta på det som gör mig ledsen. Jag kan inte känna vad som gör mig ledsen. Jag bara är ledsen. Sen är det saker runt omkring som gör mig besviken och arg. Mestadels på mig själv. Jag ska försöka hantera denna situationen så att jag inte behöver åka in på psyket. Det gör jag ogärna. De brukar ha alldeles för mycket att göra på måndagar. Men vad ska jag ta mig till??

Nu ligger jag här i soffan. tårarna är verkligen på glänt. Jag vill bara bort, bort, bort. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Jag vill väcka D, i hopp om att få tröst. Men D har ett jobb. Han är inte ett sjukskrivepucko som jag. Jag mår fördjävla dåligt. Jag kan inte ens förklara känsla. Kan åtminstone försöka... Det känns som att jag blir kvävd i strupen. Det känns som att någon trycket på. Det gör ont i hela kroppen, och jag har en hemsk känsla i magen av ensamhet. Det är som att jag har ådrar som inte är bara till för blod utan också för ångest. de pulserar av smärta för varje minut som går.

Hur ska jag klara denna natten levande?

Nu är D på Ö&B och handlar lite tuggummi. Jag vill bara skicka iväg ett sms att han ska handla allt. Godis, chips, wienerbröd. Ja allt. Jag vill ha allt! Vet du vad det värsta är? Att påminnelsen om allt gott finns överallt. jag kan inte ens titta på film och absolut inte se på tv. Jag blir galen det är reklam överallt och folk som äter överallt. Jag vill inte bli påverkad av det men det blir jag. Som in i helvete.

Så nu sitter jag här med mobilen i handen. känns skönt att få skriva om det för nu känns det lättare att lägga ifrån sig mobilen och inse vad jag förlorar på att skicka iväg smset. D är så snäll han skulle köpa hela världen för mig om jag bad om det. Jag vill inte be om sånt och jag vill absolut inte be om sådant som gör mig tjock.

Hur fan kan man gå ut i tv och säga att man ska ha barn och att andra människor ska ta hand om det? Alltså Jag blir så jävla arg att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Nu är inte jag så gammal men jag och D har diskuterat många gånger hur vi skulle göra om vi det av misstag skulle bli en graviditet. Jag skulle nog inte ha kvar barnet. Och det är inte för min skull utan för barnet skull. Jag är en ung tjej med svåra psykiska problem och ätstörningar. Jag går på aktivitetstöd och kan inte ens ta hand om mig själv. Jag anser att om man inte ens kan ta hand om sig själv ska man inte skaffa sig barn.

Däremot om jag skulle få barn oplanerat så hade jag tagit hand och älskat det barnet oerhört mycket. Jag hade gjort allt för mitt barn. jag tror inte Katrin har hört uttrycket "egna barn och andras ungar". Men hon kanske är en egoistisk kärring som inte förstår sig på bättre än så.

Jag brukar ha rätt livliga drömmar. så förutom att jag drömde om strumpbandshållare och att jag var smal så hade jag en annan dröm där jag fick ett brev från försäkringskassan. Där stod det att jag behövde göra en specialundersöknings hos en superläkare. Jag åkte ända till Halmstad för att träffa honom. I hopp om att han skulle göra mirakel. Problemet var bara att han inte gjorde några mirakel och att jag gled in i någon form av gränspsykos av nerverna.

Han sa precis som alla andra läkare. "du är ett praktexempel för borderline personlighetstörning". Jag vet inte varför det sitter så etsat eller varför jag blir så ledsen varje gång jag träffar en läkare som säger detta. Det är ju sanning. Jag har nog mest svårt att se mig som sjuk. Jävla dröm. Den gjorde mig på dåligt humör :(

Jag vaknade nyss. Drömde en dröm, att jag var smal och var snygg. Hade strumpbandshållare. Helt sinnes snyggt var det. Men så vaknade jag och insåg att så inte var fallet. Nu ligger jag i soffan med laptoppen i knät. Jag mår riktigt dåligt idag, fast det gör jag nog å andra sidan varje dag. Jag vill trycka i mig all mat som finns i världen. bara för att dämpa min ångest. Jag skulle kunna äta en hel påsemjöl. Det kvittar. för när man hetsäter så är inte vad man äter viktigast ut att man äter och mycket.

Jag bestämde mig inatt efter min hopprunda med hopprepet att det skulle vara slut med hetsätandet. Det är väl lättare sagt än gjort men jag vill så himla gärna. Men det är svårt när man vaknar och hjärnan säger både ja och nej. När ångesten sätter till och man vill egentligen bara skrika för att få ut skiten!

Jag förstår inte varför jag inte har skrivit mer i bloggen. Jag har så mycket galla att spy ut över livet. Kanske är något av en tråkig trist kärring. Dock i mitt liv ser allt perfekt ut. Alla anser att jag är perfekt. Jag har ju allt enligt alla. De glömmer bara detaljen att jag lider av en psykisk störning och kämpar dagligen för att inte ta livet av mig.

Jag behöver oftast någon att ventilera mig. Har inte hittat den platsen än. kanske är det en blogg som kan ge en insikt i sig själv? När jag läser det jag skriver kan jag tänka "men gud det där är ju inte jag". Jag har svårt för att veta vem jag är egentligen. jag har mitt jag och sen har jag mitt destruktiva jag. De hör verkligen inte ihop. Kanske denna bloggen startades för att jag skulle gå ner i vikt men det slutar ju med att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Det ska nog få vara så ett tag till.

Nu känner jag ångesten komma krypande. Den är verkligen hemsk. Jag kan förklara känslan rätt bra men just nu är den för stark för att få tag i. Jag kan verkligen inte greppa den. Ibland undrar jag om alla människor känner såhär? Är det mig det är fel på eller är det alla andra som är så jävla bra? Jag har ett par vänner som aldrig verkar ha några känslor. De gråter typ 1 gång per år. Jag gråter flera gången om dagen. jag är avundsjuk på dem. Jag kan ge dem mina usla råd. Mina råd som jag själv försökt att arbeta med men aldrig lyckats. Men dem, mina vänner klarar allt på en gång.

Förstår inte varför livet ska vara så förbannat orättvist.  Just nu sitter jag en fredagsnatt och suktar efter att få skada mig själv. Det är inte okej. Och jag hoppas att inte någon som läser detta tror att jag på något sätt vill dra fram självskadebeteende som något bra. Det är ett helvete som jag absolut inte vill att någon annan människa dras in i. Det är som ett beroende. En flykt från ångesten tror man, men icke. Kontrollen sitter i så kort tid att det inte är värt det. Men jag som har haft mitt självskadebeteende i ca 10 år har svårt att kunna hantera mina känslor utan det. Jag skäms fruktansvärt mycket över det. Som tur är det ingen som ser det förutom D. Jag tror inte någon i min närhet förstår att jag skadar mig själv. Det är skönt att de inte vet dock önskar jag att jag inte ska behöva hålla sådant hemligt något mer utan att jag ska lägga av och faktiskt kunna vara ärlig mot alla och mot mig själv.

Slutsatsen är att man aldrig ska börja med ett skadebeteende spelar ingen roll vart man söker kontroll över smärtan i. Det finns annan hjälp att få. Tyvärr var jag så jävla dum att inte skaffa hjälp i tid.

Varför är det alltid jag som får ställa upp när folk är ledsna. Inte för att jag inte tycker om att de hör av sig till mig och känner att de kan lita på mig eller så. För det är jag ju glad för. Men fan ibland så önskar man att man kunde Få tillbaka lite stöd. Jag tröstar och tröstar. När jag söker tröst vilket jag gör väldigt sällan så får jag ingen respons. Kan bero på att ingen i min närhet verkar förstå mina problem. Vet inte hur många gånger jag hört att jag är så motsägelsefull och att jag inte ska vara ledsen för jag har ju allt! NEJ jag har inte allt! Jag är en sjukskriven tjockis. vad fan?

I vilket fall. Nu sitter jag och sympatiserar med S. Han är ledsen. Han är min allra bästa vän. Han är ofta ledsen, precis som jag. Vi är som syskon han och ja. Båda trötta på livet, båda väldigt ledsna individer. S har en hemlighet, det är så hemligt att jag inte kommer skriva det här. Men han är ledsen över denna hemlighet och jag tröstar. Jag hoppas att han övervinner sina rädslor och att han kan få vara sig själv. Det är viktigt. Undrar när jag ska få vara mig själv?

Alltså fy fan vad glad en tjockis som jag kan bli när man gjort några hopp med hopprepet. Det är coolt att man blir bättre och bättre hela tiden när man hoppar. Klarar ju inte så mycket så jag kämpar på. Jag fick dock återfall i vaden. smärtan är hemsk. men seriöst vad förväntar man sig av en 100kg:s fetto som inte har tränat på 5 år typ?

Jag tittade på bilder på mig själv förut. Några som jag inte hade tagit själv. Hemskt... Problemet är nog att jag inte riktigt förstår hur fet jag är. Allt har gått så fort så jag har inte fattat att alla dessa kilon syns så väl. Min student. Fan vad fet jag var alltså. Jävla valross. Helt sinnesjukt. och Så ser jag ut nu med. FAST några extra kilon till????? Alltså hemskt...

Jag brukar för det mesta redigera alla bilder på mig och göra mig smalare. Egentligen är det så förbannat fjantigt för det är väl ingen som bryr sig? Alla vet ju hur jag ser ut egentligen. Bara för att jag inte är fet på bilderna betyder ju inte det att jag inte är det i verkligheten. Jag har ofta funderat på om jag ska sluta göra det och bara hoppas på att folk älskar mig som jag är. Men Jag klarar inte det. Jag har sådana höga förväntningar på mig själv som jag inte kan uppfylla att jag inte klarar av en sån enkel sak. Ingen av mina vänner bryr sig om min vikt. Ingen annan förutom jag gör nog det. Det är något fel när man själv är desperat för att dölja något som existerar och syns.

I vilket fall. Jag funderar på att ta, före och efter bilder så att jag kan se resultat. Men jag är alldeles för mesig för att kunna lägga upp något sånt. Jag är för mesig för att se hur jag ser ut egentligen. Mår bara dåligt av att se mig själv. nästan så man inte vill se förändringen. jag vill bara bli smal. Och det blir jag inte av att ligga i soffan. Nu ska jag hoppa mer hopprep.

Det är komsikt att jag kan läsa längre ner på min blogg att jag startade på ca 95 kilo. Nu har jag inte vägt mig på två månader kanske och sist jag vägde mig så var jag uppe på 99... Pinsamt att man inte kan hålla koll på sig själv. Så dum jag är att jag inte har fortsatt skriva i denna bloggen för det ger mig faktiskt lite perspektiv. Jag vill verkligen gå ner i vikt. Mitt problem är att jag har så mycket andra problem som ligger över mig som en hinna. Min ångest styr allt jag gör. Min hetsätning är verktyg när jag är ledsen. Pratade med D om detta förut. Varje gång jag blir ledsen då blir jag hungrig. Det är mitt försvar.

Jag tror inte många förstår det men en människa med svår ångest försvarar sig själv genom att skapa kontroll eller på något sätt skada sig själva. Inte alla självfallet. Men det finns rätt många som är i samma stadie som jag. Jag har en ständig ångest, en ångest jag kommer få leva med resten av livet. Ett tomt hål i min själ som jag desperat försöker fylla med mat, självskadebeteende och allt man kan tänka sig. Komiskt nog så trots att jag vet att jag är destruktiv mot mig själv kan jag inte lägga ner detta beteende.

Min ångest gör mig fet, min ångest gör mig smal och min ångest gör mig trasig. Har dock kommit på en sak under tiden jag varit tjock. har inte varit det så länge den sista tiden gick väldigt fort då jag började käka antidepp och blev ganska mycket hungrigare. sen bara sprang vikten iväg. som sagt vet jag inte vad den ligger på och vill knappt veta heller. I vilket fall. Det jag kommit fram till är att det faktiskt är enklare att vara tjock än smal. Det är nog det som fått mig att stanna i träsket.

Det är ingen som vågar kommentera ens vikt när man är tjock. Eller jo möjligtvis små töntiga 15 åringar. Men ingen vågar verkligen säga något. När jag låg på undervikt så var det jämt folk som klagade och frågade om jag hade anorexi. Och ja jag har ju ätstörningar det är inget jag sticker under stolen med, dock gjorde jag det då och var inte lika stark då. Inte för att jag är stark nu, jag är bara starkare än förr. Det var svårt att ta kritiken förr och om folk hade klagat hade jag nog ändrat mig nu med. Men det är så man får inte hacka på tjockisar. Det är fel. Inte för att jag bryr mig för andra tjockisar anser jag själv oftast ser väldigt bra ut.

Jag syndade idag. Har hållt upp hela veckan i princip. har ätit jätte duktig. och tränat hela två gånger. WOW tänker väl folk som tränar varje dag. men det är mycket för mig ialla fall! Idag har jag hoppat hopprep och bränt ungefär 200 kalorier. Fick dock ont i min vad så kunde inte fortsätta. Jag tänkte att jag sätter mig och skriver ett blogginlägg så länge.

Idag syndade i vilket fall. Jag var hungrig och ville ha något att äta. orkade inte laga mat, mådde inte speciellt bra idag. Så min D sa snabbt att vi kan äta Burger king. Så blev det. Mådde dåligt efteråt och har mått dåligt hela dagen efter det. Jag måste komma igång med livet igen.

Jag var föresten på psykakuten för ett tag sedan. Då mätte dem min puls. och den var lite för hög. Jag får panik av att veta att jag har högt blodtryck. inte för jag vet om det är samma sak som puls men skit samma. Jag började tänka om där. Jag lever verkligen inte på ett bra sätt. Varken för min psykiska hälsa eller min fysiska.

Det värsta är att det värsta är att få bort det psykiska. Det sitter i huvudet. Jag fyller mitt tomma hål med mat helt enkelt. Likaså gjorde jag när jag var underviktig fast omvänt. Jag fyllde mitt tomma hål med kontrollen av att kunna kontrollera min kropp.

Jag pratade med försäkringskassan härromdagen. De sa att jag kunde få ett träningskort hos dem. Jag vet inte om jag ska satsa på gym eller om det ska bli friskis? Jag tror jag hellre går på friskis. Även om jag kommer skämmas när alla tanter kan allt mycket bättre än jag. Men jag ska bli elit. Jag har bestämt mig!