Jag hatar det här.
Jag kan inte förstå ångestens fuktion. Eller kanske är det depressionen som spökar? Jag brukar ofta låtsas som att jag inte är sjuk. Glömmer gärna bort att jag faktiskt har den djupaste graden av depression. Fan vad ont det gör att skriva det. Det tar så jävla mycket emot att erkänna för sig själv hur jävla illa man mår. Jag kan alltid prata om min ångest på ett starkt sätt. Svårt att förklara men jag kan prata om det med distans.
Nu känner jag en sorg över att jag är så himla ensam. Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket underbara människor omkring sig? Jag är verkligen ensam i denna depressionsdjungeln och ingen förstår. Jag tror ibland att ingen vill förstå. Folk förstår inte att det tar så himla mycket längre tid för mig att utföra saker än för andra. Kanske är det mitt eget fel då jag aldrig visar min sjuka sida utåt. Det är ingen som får se den förutom min sambo så. Han lever ju i det med mig. Men samtidigt så vet jag att han ändå aldrig kan förstå hur det känns inuti när det är som värst. Ensamhet kan vara något gott men när det är såhär är det bara ont. Ingen bryr sig om mig. Det finns ingen som vill veta hur jag mår. Det är ingen som vill ha med mig att göra.
Jag är trött på mig själv. Jag är trött på det mesta just nu. När man måste lägga upp strategier för att klara dagen då är något fel. Jag har funderat flera gånger på att lägga in mig. Bara för att få ro. kanske bara få sova en blund. Få en trygghet av skötare, doktorer som kan vaka över mig. Men det tar emot. Det känns som att jag är för stolt för att lägga in mig. Men snart går jag i botten. Jag vet inte hur jag ska klara att leva då. Jag vet knappt hur jag ska ta hand om livssituationen jag lever i nu. Och tro mig min livssituation i sig är verkligen enkel. Men all denna sorg och ångest jagar mig hela tiden. Varje minut varje sekund.
Nu känner jag en sorg över att jag är så himla ensam. Hur kan man känna sig så ensam när man har så mycket underbara människor omkring sig? Jag är verkligen ensam i denna depressionsdjungeln och ingen förstår. Jag tror ibland att ingen vill förstå. Folk förstår inte att det tar så himla mycket längre tid för mig att utföra saker än för andra. Kanske är det mitt eget fel då jag aldrig visar min sjuka sida utåt. Det är ingen som får se den förutom min sambo så. Han lever ju i det med mig. Men samtidigt så vet jag att han ändå aldrig kan förstå hur det känns inuti när det är som värst. Ensamhet kan vara något gott men när det är såhär är det bara ont. Ingen bryr sig om mig. Det finns ingen som vill veta hur jag mår. Det är ingen som vill ha med mig att göra.
Jag är trött på mig själv. Jag är trött på det mesta just nu. När man måste lägga upp strategier för att klara dagen då är något fel. Jag har funderat flera gånger på att lägga in mig. Bara för att få ro. kanske bara få sova en blund. Få en trygghet av skötare, doktorer som kan vaka över mig. Men det tar emot. Det känns som att jag är för stolt för att lägga in mig. Men snart går jag i botten. Jag vet inte hur jag ska klara att leva då. Jag vet knappt hur jag ska ta hand om livssituationen jag lever i nu. Och tro mig min livssituation i sig är verkligen enkel. Men all denna sorg och ångest jagar mig hela tiden. Varje minut varje sekund.
Kommentarer
Trackback
